Helt perfekt...

I förmiddags var det dags för ultraljud..

Dagen började mindre bra, min syster som skulle passa Sam under tiden blev magsjuk, så vi stod utan barnvakt..

Så jag fick ringa till kliniken och säga att vi fick ta med sonen och så fick istället Martin sitta ute i väntrummet med honom medans ultraljudet gjordes. Det kändes aningen snopet.

När vi kom dit så sa dom direkt att om jag först gick in själv så barnmorskan fick mätt det hon skulle (och fick konstatera att allt var ok såklart) så fick Sam lov att följa med in sen så att Martin också fick se, vilka änglar!

Inne i ett stort och fint undersökningsrum så fick jag hoppa upp på britsen och lägga mig och mina ögon riktades mot den stora 42"-skärmen där jag snart skulle få se bebis..

Mitt hjärta bultade hårt och fort, tänk om allt inte var ok?

Så startades skärmen och denna underbara syn dök upp;

En alldeles perfekt liten bebis som såg ut att ligga hur bekvämt som helst! Inte var h*n vidare pigg på att flytta sig heller :-D Raka motsatsen till Sam, lika livlig som han var när vi fick se honom med ultraljud, lika lugn är denna bebisen!

Det syntes så många likheter med Sam från hans ultraljudsbilder, Samma rundade form från pannan ner över näsbenet, samma utskjutande överläpp.. Mysigt att se!

Efter en liten stund fick Martin och Sam också komma in och titta.. Sam såg mest fundersam ut och Martin var såklart lika förälskad i det han såg som jag..

BM flyttade fram mig en dag, så istället för 14+0 så är jag i 14+1 och bf är istället på alla hjärtans dag! Längden på bebis var 8.7cm..

Jag svävar verkligen omkring på moln och glädjetårarna kommer med jämna mellanrum.. Nu känns det verkligt, nu vågar jag slappna av och nu vågar jag äntligen börja njuta av det fantastiska mirakel vi får uppleva för andra gången..

Har lagt sig på sidan, armar och fötter syns

Vår egna lilla alien!